Så vems flicka är jag egentligen?

Ovan är en fråga jag aldrig fick innan jag flyttade till Åland.
Efter flytten har jag däremot fått den flera gånger. Så här kommer svaret: Sten och Margarethas dotter, det är jag det.
Inte för att det svaret säger er så mycket med tanke på att jag är född och uppvuxen i Vadstena som ligger i Östergötland, vid Vätterns östra strand.
Enligt släkthistorien så ska det finnas en åländsk anmoder någonstans bakåt i tiden, men hittills har vi inte hittat någon, ryktet sa att det rörde sig om någon troligen från Föglö. Min mor släktforskade en sväng och jag kan nu inte på rak arm minnas exakt hur långt bakåt hon kom men jag tror vi var på 17-1800 tal i alla fall och ingen ålänning har ännu dykt upp så det kan vara en ren skröna.

Okej ha tålamod, det här kan bli lite långt men jag är ju ingen ungdom längre så vill ni veta vem jag är så tar det en stund.
Jag kommer alltså från Vadstena, en liten turiststad med långa anor med bland annat ett slott, några kloster, skandaler så som Vadstenabullret (Gustaf Vasas dotter Cecilia påträffades i sängkammaren med en friesisk adelsmans som hade hosorna nere, skandalen var ett faktum) och vad som sägs vara Sveriges första inomhustoalett i Mårten Skinnares hus. Staden i sig är inte stor med 5764 innevånare (2018) och i hela kommunen bor cirka 7500 personer. Det är en stad som liknar Mariehamn i mångt och mycket, rätt död på vintern men livar upp från påsk fram till september/oktober på grund av mängden turister som besöker staden, man brukar uppskatta antalet till cirka 300 000 turister/år.
Jag har gått guideutbildningar och haft äran att guida runt folk på exempelvis Vadstena slott, även om det kunde kännas lite olustigt ibland när man gått runt och släckt överallt för att sen gå ut och se tillbaka upp på slottet som återigen hade tända lampor.

Jag har förutom lokal guideutbildning i Vadstena även gått en 2-årig turismutbildning på Lunnevads Folkhögskola, den utbildningen tillsammans med studier på Komvux gjorde att jag kan tillgodoräkna mig ett fullständigt gymnasiebetyg då jag valde att hoppa av den gymnasieutbildning jag kom in på direkt efter grundskolan, detta dels på grund av skoltrötthet och dels att utbildningen inte passade mig.
Jag gick nyligen också en kurs på lokala Folkhögskolan här på Åland, Naturturism, en kurs jag fick via AMS då jag var arbetslös under höst/vår 2015-2016. Rolig och intressant kurs på många vis, även om jag valde att stå på stranden de dagar som resterande kurskamrater var ute på isarna då min respekt för isar är allt för stor.

Jag har alltså ingen högskole- eller universitetsutbildning. Största anledningen till detta är att jag aldrig riktigt bestämt mig vad jag vill bli när jag blir stor och jag har aldrig lockats att studera bara för att få några extra rader på mitt CV.

Så vad säger mitt CV om mig egentligen?
I unga år hoppade jag runt på olika tillfälliga jobb, man tog helt enkelt de jobb man blev erbjuden och jag var sällan arbetslös mer än någon/några veckor. Jag städade på SAAB och hos kommunen, jag jobbade i olika matbutiker, under tiden jag studerade turism så jobbade jag på SJs telefonbokning, sen sommarjobb på Göta Kanalbolaget och efter skolan så beslutade jag mig för att prova på att åka iväg som au-pair. Så en kort vända till USA samt ett år i Tokyo blev det.

Efter Tokyo så kändes Vadstena med omnejd väldigt litet så jag flyttade till Stockholm, först hoppade jag runt på olika ställen så som reception, telefonist och kundtjänst.
En vän tyckte att jag skulle passa så sökte jag sen, och fick, jobbet som mottagarexpeditör på SOS Alarm i Stockholm, dvs svara på 112. För första gången kände jag att här passar jag verkligen och här kan jag göra en skillnad. Jag älskade jobbet och kollegorna, tyvärr gick företaget igenom en hel del omorganisationer så till slut valde jag att söka mig vidare. Valet blev att hålla mig inom samma bransch, denna gång som KC-operatör på Länskommunikationscentralen hos Polisen i Stockholm. Fortfarande svara på 112 men för Polisens räkning. Jag hade nog fortfarande varit kvar inom Polisen idag om det inte vore för den där ”tjejkvällen” hos kompisen som hade flyttat till Åland.

Jag träffade alltså en karl på Åland på den där ”tjejkvällen”, han är numera min make. Efter att vi träffades så åkte jag fram och tillbaka till Åland under varenda ledighet jag hade, tack vare treskift så var det en hel del ledigheter. När diskussionen uppkom om var vi ville slå ned våra gemensamma bopålar så diskuterade vi faktiskt aldrig något alternativ, jag skulle helt enkelt flytta till Åland. 10 år i Stockholm var nog för mig och jag längtade tillbaka till det man hade under uppväxten, man känner sina grannar, hetsen/stressen är mindre och man är inte en osynlig del i den stora massan människor.

I mars 2011 gick flyttlasset och jag hade den extrema turen att i maj samma år fick jag vikariat på Landskapsalarmcentralen. Först var jag alarmoperatör, sen fick jag projekttjänst för att hjälpa till med dåvarande alarmprogram och jag hamnade sedan även som tillförordnad Alarmmästare under några år, men då jag aldrig fick en fast tjänst så försvann mitt jobb den dagen LR avtalade med Mariehamns stad angående att MRV skulle tillsätta tjänsten som Alarmmästare.

För första gången var jag arbetslös på Åland och som jag skrev ovan så gick jag då en kurs, Naturturism, på Folkhögskolan. Jag hade dock turen att få nytt jobb, så pass att jag missade avslutningsdagen med på grund av att jag skulle jobba, betyget fick komma på posten istället. Jag gjorde en repris på vad jag gjort innan, resesäljare, denna gång på Eckerö Linjens resebyrå i Mariehamn. Då det var ett moderskapsvikariat så skaffade jag mig efter 2 år ett nytt jobb, denna gång på Läderbiten. Jag hade aldrig jobbat i en kläd och skobutik innan, men det var riktigt roligt även om mina fötter klagade stort första tiden då man inte var van att stå/gå 8h i sträck. I april i år fick jag chansen att återkomma till Alarmcentralen, först som vikarie men sedan 1 oktober nu har jag en fast tjänst.

Så mitt CV säger kanske att jag gillar att hjälpa, jag gillar att vara den som människor vänder sig till oavsett om det gäller att boka en resa, köpa skor eller i en nödsituation.

Det som kanske inte framkommer i mitt CV är följande:
Jag har genom åren lärt mig att skaffa mig en helhetsbild för att så snabbt som möjligt fatta de beslut som behövs, det är sällan den som skriker högst är den som snabbast behöver hjälp.
Jag har lärt mig att det måste finnas ett praktiskt beslutsstöd oavsett bransch och att man aldrig får till ett lyckat stöd om man inte har med de som ska använda stödet i utredningen. Skrivbordsprodukter fungerar sällan i praktiken.
Att uppfinna hjulet på nytt, gång på gång, gagnar sällan eller aldrig samhället.
Att lära sig att hitta fakta och information är en av de största tillgångar jag har (maken googlar inte, han frågar mig) och jag yttrar mig ytterst sällan om saker förrän jag läst på ordentligt.
Ringer ett ledset barn 112 så har jag ett tålamod som är evighetslångt, däremot har jag inget tålamod när det kommer till folk i beslutspositioner som hellre lyssnar sin egna stämma än att se till att det som faktiskt sägs har en bas i verkligheten.
Jag älskar att jobba som operatör inom 112, även om jag valt det yrket inom branschen som sällan eller aldrig får beröm i efterhand. Jag vet däremot att jag är den första länken i en kedja och utan en operatör som svarar på nödsamtalet så faller hela kedjan. Jag är en kugge i ett stort maskineri, där varje del behövs även om man inte syns.

Jag väljer att ställa upp till Lagtinget, inte för att jag vill synas och höras eller ge massa tomma vallöften.
Jag ställer upp för att jag brinner för att hjälpa och ställa tillrätta.
Jag vill se ett Åland där maskineriet är väloljat och varje kugge vet att den är betydelsefull. Där beslut fattas på basen av lagar, förordningar och beslutsstöd som är uppdaterade, lagenliga och fungerar i praktiken.
Jag vill jobba för ett Åland där förnuftiga och genomtänkta beslut fattas för Ålands bästa, för våra medmänniskors bästa och för en bättre framtid.

Att bli äldre

Att bli äldre är nog inte en dans på rosor.
Många ser fram emot pensionering, för då minsann ska man hinna med allt man aldrig hunnit med innan, träffa vänner, gå på teater, föreningsverksamheter med mera.
Har man bil och/eller har turen att kroppen fungerar någorlunda efter slitsamma yrkesår så är man tacksam.

Men för de som inte har bil, de som kanske inte längre borde köra bil eller de som inte riktigt har den fysiska orken så är det inte lika enkelt att ha ett aktivt liv som pensionär. För hur ska man kunna ta sig dit och hem?
Färdtjänst skulle man ju kunna tro ska vara till stor hjälp för de som har svårt att ta sig runt på egen hand. Men efter att ha tittat på hur några av våra åländska kommuner reglerar just färdtjänst så är det nog enbart till för att en person ska kunna handla mat på sin höjd.

Enligt socialvårdslagen så beviljar exempelvis Mariehamn 96 enkelresor/år, det blir alltså 8 enkelresor/månad eller 4 tur&retur/månad.
Man kan resa inom Mariehamns kommun men även till flygfältet, Varuboden i Jomala, Maxinge och Kantarellen. Du kan inte använda biljetterna för resor till sjukvårdsbesök, då dessa ska istället ska ersättas av FPA.

Så man har alltså 1 tur & returresa i veckan stort sett, behöver man handla mat själv och inte klarar av att bära kassar längre sträckor så lär ju färdtjänstresorna gå åt till detta. Har man ”tur” att få hjälp med matinköp så kan man alltså ha 4 aktiviteter/månad som gör att man kan ta sig hemifrån.

Men dessa kanske kan ta vanliga bussen kanske några tycker, men nej, klarar man av att åka vanliga kollektivtrafiken så blir man inte beviljad färdtjänst enligt de kriterier som Mariehamn stad har (och de flesta kommuner på Åland verkar köra exakt samma kriterier enligt deras hemsidor)

Så blir man äldre utan möjlighet att gå till en busshållplats eller inte köra en bil så är man helt utelämnad till att ta taxi alternativt att nära och kära får agera chaufför. Vi vet ju också att ekonomin inte alltid är strålande när man ska leva på pension och därmed är flera taxiresor i månaden inte ett alternativ för alla.

När Åland ändå är så litet till arealen så borde vi ha en utvecklad kollektivtrafik och definitivt en utvecklad Närtrafik.

Närtrafik finns i många svenska kommuner, ibland kallas det även för servicelinjer. Denna trafik körs med små bussar, med lågt golv i nivå med trottoaren samt utrymme för en rullstol. De kör inom ett bestämt område och kostar lika mycket som ordinarie busstrafik (Vissa kommuner har att man med seniorbusskort åker gratis, andra resenärer betalar alltid oavsett om de har vanligt busskort eller ej) Dessa bussar beställer man senast 1 h innan man vill åka, eller tidigast 2 veckor före.
Bussen hämtar sen antingen på en förutbestämd mötesplats (exempelvis matbutiken/biblioteket/sjukhuset) och kör antingen till en förutbestämd mötesplats, oftast i områden där det bor många äldre, alternativt så nära hemadressen som möjligt. I vissa kommuner krävs att man är beviljad färdtjänst för att bussen ska köra så nära hemadressen som möjligt annars gäller närmsta mötesplats.
Busschaufförerna har också som uppgift att hjälpa passagerare på och av bussen, samt se till att alla sitter på sitt säte innan färden fortsätter.

Vissa kommuner har att bor man utanför tätort och har längre än 1 km till närmaste hållplats för ordinarie linjetrafik så kan man även beställa Närtrafik. Antingen så åker man enbart till närmsta hållplats eller så kan man resa till närmsta tätort där service finns.
Närtrafiken kan också nyttjas när vanliga linjetrafiken inte går.

Med en utökad kollektivtrafik mellan Mariehamn och Godby, alla dagar i veckan, samt en Närtrafik som kompletterar i både tätorter samt för de som har långt till kollektivtrafiken så kan våra seniorer få leva fullt ut, samt klara av att bo kvar hemma längre.

Gränslös räddningstjänst

Även om ålänningar gärna korsar gränser och ger sig ut i vida världen, både förr och idag, så är Åland fysiskt ett litet ö-samhälle. Fasta Åland är strax över 1000 kvadratkilometer , det tar strax under timmen att åka från Järsö-korsningen i söder till Dånö längst upp i nordväst.
Ändå envisas vi med att dela upp området i ännu mindre bitar. Vi har idag 16 kommuner och därmed 16 kommuner som ansvarar för att det finns en räddningstjänst i den egna kommunen. Det finns en heltidsbrandkår i Mariehamn och resten är uppbyggt med Frivilliga brandkårer, dessa består av personer som släpper allt vare sig det är annat jobb eller familjesammankomster och beger sig mot stationen när larmen kommer. De är alla vardagshjältar!
Vi har många hängivna och duktiga människor som vill ge sitt allra bästa till sina medmänniskor när olyckor är framme, oavsett om man har det som yrke eller som ett frivilligt kall.

Men, borde vi ha gränser när det gäller folks liv, hälsa eller egendom?
Borde inte Åland ha dessa frivilliga brandkårer samt heltidskåren i Mariehamn så att oavsett var larmet går på fasta Åland så åker alltid den som är närmast eller som snabbast kan vara på plats?
Det ska inte spela någon roll på vilken sida av Lemströms kanal som en olycka hänt utan närmsta kår blir alarmerad. Det ska inte spela någon roll om olyckan skett 200 meter in i Finströms kommun om Jomala FBK har kortaste eller snabbaste väg till platsen.

I Sverige avtalar fler och fler kommuner med varandra att man vid olyckor etcetera ska hjälpa och stötta varandra på alla sätt, det ska inte finnas några gränser.
Exempel från Räddningstjänsten i Östra Skaraborg, https://www.rtos.se/sv/Lagstiftning/Granslos-raddningstjanst/

För att kunna erbjuda invånarna snabbast möjlig hjälp vid en olycka har larmplaner inom förbundet anpassats så den räddningsstyrka eller det räddningsvärn som bedöms vara snabbast på plats alltid larmas oavsett tidigare kommungränser.
Med angränsande räddningstjänster inom och utom länet har träffats motsvarande överenskommelser innebärande att den enhet som bedöms vara snabbast på plats alltid larmas. Avtalen är ömsesidiga innebärande att Räddningstjänsten Östra Skaraborg lämnar hjälp till andra organisationer om våra styrkor bedöms vara först på plats.

Avtalen är tecknade så att den räddningstjänstorganisation som erhåller hjälp från annan erlägger ersättning till den som lämnar hjälp motsvarande de faktiska kostnaderna.

 

Vi behöver få bort gränserna på Åland och få till samarbeten som ser till ålänningarnas bästa, för att alla ska få hjälp så snabbt som det bara är möjligt.
Bort med revirpinkeri samt stuprörstänk och se istället hur vi kan förbättra Åland som helhet.
Jag hoppas och tror att en Räddningsmyndighet på Åland kan vara startskottet till att sudda ut dessa gränser och att vi snart kan se en gränslös utalarmering på fasta Åland, men våra kommuner borde ligga i framkant och ordna avtal med sina grannkommuner redan idag.

Räddningsmyndigheten Åland

Det skrivs en hel del om det som är tänkt att bli en gemensam Räddningsmyndighet på Åland. Man får läsa om ”storbråk”, meningsskillnader och att ena parten inte kör med öppna kort med mera.

Nu verkar allt hänga på var myndigheten ska husera någonstans.
Man får intrycket i artiklar och skriverier att Mariehamns stad tänker sig att någon gång, så snart de kan få till det, så ska myndigheten ligga i Räddningsverkets lokaler. RÅL:s medlemskommuner däremot vill att myndigheten ska ligga, tja varsomhelst, förutom i Räddningsverkets lokaler.

Hur svårt är det egentligen att släppa lite på all prestige som verkar förekomma både här och där och helt enkelt bara göra allt för att komma överens, nu när man äntligen har fått alla andra frågor i hamn?
Jag kan inte se någon anledning varför man absolut vill ha Räddningsmyndigheten i samma hus som MRV, det ena är en administrativ myndighet det andra är en operativ myndighet. De ska självklart samarbeta men man behöver inte sitta i knät på varandra för att klara av det, det finns postgång, email, chattar, telefoner och till och med några faxar som ännu lever för överföring av beslut, direktiv och vad man nu mer kan tänkas besluta om på Räddningsmyndigheten.

Så få det här i hamn nu och se till att den administrativa myndigheten får sina kontor på en bättre lämpad plats än inklämd mitt i en operativ avdelning.

Inom 112 och blåljusmyndigheter så säger man alltid att det finns inte rum för stora egon eller revirpinkeri, man har valt jobbet för att hjälpa sina medmänniskor.
Så släpp sargen nu och se till att få ett slut på trätandet som pågått i många år och kompromissa där det behövs så att vi kan få till en Räddningsmyndighet för hela Åland, för Åland behöver en myndighet som kan fatta övergripande beslut så att vi får en enhetlig verksamhet.



Kostnader för att bli vald?

Vill man bli vald så säger många att man måste fixa trycksaker som man kan ge ut till folk, pamfletter, sätta upp affischer, betala för radiojinglar och annonser med mera.

Jag har valt att fixa 2 t-shirtar med mitt namn på till mig själv plus en skaljacka och en liten tygpåse och maken fick 2 t-shirtar också (jag är lite osäker på hur ofta han tänker gå runt med mitt namn på bröstet, frivilligt.. Men det visar sig.). Jag har fixat en blogg, som är gratis samt en sida på facebook, också den gratis. Jag kan tänka mig att lägga några euro för att marknadsföra min sida på facebook vid något tillfälle men det är så långt jag kommer sträcka mig. Inga broschyrer med glossy tryck på, inga visitkort som man kränger iväg och som sen hamnar i första bästa soptunna. Jag tänker försöka visa vem jag är och vad jag står för via social medier samt eventuellt några insändare i tidningarna.
De flesta människor idag finns på just sociala medier på någon slags plattform, facebook, bloggar, twitter, linked-in, snapchat, pinterest eller instagram för att välja några.

Jag kommer diskutera och framhålla min åsikt om olika ämnen på just sociala medier, gillar man vad jag säger så hoppas jag självklart att det ska leda fram till att någon i slutänden röstar på mig.
Jag hoppas att det ska räcka, annars har jag några år på mig att fundera ut en annan strategi.
Jag har ingen brådska in i politiken, det tog mig 46 år att komma till insikt att politik kan ju vara riktigt kul och intressant så att vänta några år till spelar inte så stor roll. Men det jag verkligen önskar är att folk ska se att jag är redo att jobba hårt för det jag tror på.

Mental ohälsa

I veckan nu kom folkhälsorapporten för Åland ut.

Till viss del var den positiv, dödsfall på grund av cancer minskar, användandet av mediciner mot kolesterol samt högt blodtryck minskar.

Men mental ohälsa bland yngre ökar.
Så vart vänder man om man mår psykiskt dåligt?

Nedan följer den informationen som ÅHS anger på sin hemsida.
Har man fyllt 18 år så finns följande:
För att få hjälp av Mottagningen för mental hälsa http://www.ahs.ax/standard.con?iPage=178&m=230, där man handhar lättare besvär som lätta depressioner, stress-utmattningsproblem, sömnsvårigheter och livskriser, så behöver man få en remiss från Hälsocentralen eller en hälsovårdare. På mottagningen för mental hälsa arbetar två psykiatriska sjukskötare samt en läkare på deltid. För närvarande arbetar ingen psykolog på mottagningen p.g.a. föräldraledighet. Telefontid finns under 30 minuter måndag, tisdag, torsdag och fredag.
Det finns ingen information om hur lång kötid det är för att få komma till Mottagningen för mental hälsa på ÅHS hemsida. Mottagningen faller under primärvården.

Sen finns Vuxenpsykiatriska mottagningen http://www.ahs.ax/standard.con?iPage=58&m=179som räknas som specialistvård, även där vill de helst att man kommer med en remiss men man kan även ta direktkontakt vid behov. De har telefontid mån-fre 9.00-12.00. Känner man att man inte kan vänta till de tiderna för kontakt så finns ett nummer man kan ringa övrig tid för akut kontakt, telefon: 018-535 100
Vuxenpsykiatriska mottagningen har idag annars en väntetid på 2 veckor från det att en remiss skrivs (om läget inte anses akut då kan tiden förkortas)

Om man inte fyllt 18 år så kan man få hjälp hos BUP http://www.ahs.ax/standard.con?iPage=241&iLan=1, barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen om man fått en remiss. Remissen kan man få via läkare, skolhälsovårdare, psykologer, kuratorer eller socialarbetare. BUP har rådgivning över telefon måndag, tisdag, torsdag och fredag mellan 10.00-11.00.
Kötiden idag för att få tid till BUP via remiss är 3 veckor.
Skulle ärendet vara av mer akut karaktär så kan man ringa samma nummer som för vuxna.

Det finns även flera andra aktörer som erbjuder stöd, hjälp eller bara någon att prata med.
Rädda barnen har en folder där det finns flera kontaktuppgifter för unga
http://raddabarnen.ax/application/files/4515/3431/9893/Behover_du_eller_din_kompis_hjalp.pdf
Intresseföreningen för psykisk hälsa-Reseda, dit kan man vända sig för stöd
http://www.handicampen.ax/reseda/
-Man kan även ringa jourhavande Medmänniska i Sverige +46 8 702 16 80 Öppet: dagligen kl. 21.00 – 06.00 svensk tid. De är någon att prata med när man behöver prata av sig och att någon lyssnar.
Svenska kyrkan har både en telefonjour samt en chattjänst där man kan få prata med någon som lyssnar och kan ge stöd.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkans-sos
Mind för psykisk hälsa i Sverige har även de en chattjänst https://chat.mind.se/ den är öppen 06-24 deras kapacitet beror dock på om de har frivilliga samt hur många som är i kontakt med dem så ibland är chatten tillfälligt stängd.
SPES suicidprevention och efterlevande stöd har dagligen jour mellan 19:00-22:00 svensk tid på telefon +46 8 34 58 73
SHEDO självskadebeteende, ätstörningar och andra självdestruktiva beteenden. De har en chatt där man kan prata med någon Chatten har öppet måndag, tisdag, torsdag, lördag och söndag klockan 20-22. De finns också på jour@shedo.se
https://sjalvskadechatten.shedo.se/

Det låter ju som om det finns alla möjligheter att få kontakt både som vuxen och ungdom. Då undrar jag hur det kommer sig att så många mår dåligt om hjälp finns tillgänglig?
Är det för att det fortfarande känns tabu att tala om mental hälsa?
Eller är möjligheten till vårdkontakt bra i skrift men fungerar inte fullt ut i verkligheten?
Går man och bryter benet så finns hjälpen dygnet runt, men om själen är bruten så väljer många att hellre vänta eller inte prata om det, än att söka vård. Men den dagen då man väl tar steget att söka vård så måste vården finnas där.
Vi måste nog alla också bli bättre på att se och känna igen tecken på att någon mår dåligt, samt vara öppna att prata om både sitt egna mående som andras. Våga ta ett steg till, inte bara nöja sig med svaret ”bara bra” när man frågar hur någon mår. Bli mer engagerade i våra medmänniskor.
Så hur mår du idag? Hur mår du egentligen idag?

Själv mår jag nog relativt bra ändå, men jag är orolig då jag bara har ett vikariat idag och jag är inte hundra procent säker på att få fortsätta min tjänst efter sista september och då jag lyckades strula till det med facket så kan jag inte stämpla utifall jag blir arbetslös, så det är ett stort orosmoln som hänger över mig för tillfället.


Vem ska hjälpa?

Många äldre vill bo hemma så länge som möjligt och många klarar det alldeles utmärkt på egen hand, utan hjälp av hemtjänst. Men vem kommer och hjälper till om man inte har hemtjänst eller trygghetslarm?

Vad händer den dagen då de råkar hamna på golvet utan att göra sig illa men inte kan klara av att ta sig upp på egen hand? Enligt statistiken så kommer var 3:e person över 65 år som bor i eget boende råka ut för ett fall, vanligast är även att det händer just i hemmet.

Idag finns det några enstaka kommuner på Åland som kan erbjuda lyfthjälp till sina innevånare utan några andra krav än att personen som behöver hjälp befinner sig i aktuell kommun. Vissa andra kommuner erbjuder lyfthjälp till de som redan är klienter inom hemtjänsten. Sen har vi majoriteten av alla kommuner som inte erbjuder någon sådan hjälp alls till sina innevånare.
Kommer dessa innevånare då att bli kvar på golvet på grund av att de befinner sig i någon av de två senare kommunerna? Självklart inte, de får nog hjälp och dessutom så slipper kommunen betala notan samt slippa ha en beredskap för sina innevånare. De flesta kommuner verkar ignorera att befolkningen blir allt äldre och att man gärna vill klara sig själva i vardagen in i det längsta, oftast skaffas inte trygghetslarm förrän man fallit den där första gången och inte klarar sig upp.

Det händer fallolyckor i stort sett varje dag på Åland, vissa med skador till följd och då skickas självklart en ambulans för vård och transport till sjukhuset, men vems är ansvaret att se till att hjälpa dessa människor upp om de inte skadat sig? Enligt lag är det kommunen som ansvarar för att den sociala servicen fungerar och att deras innevånare får den hjälp i hemmet som behövs. Vi har 16 kommuner på Åland idag och det finns just nu 6 olika varianter av lyfthjälp i olika kommuner, sen har vi 7 kommuner som inte har någon lyfthjälp alls i kommunal regi.
Tänk om alla här på Åland skulle få samma hjälp oberoende om vilken sida av en kommungräns man råkar bo på.

Politik

Jag har egentligen aldrig funderat på att bli politiker, nog har man väl ibland tänkt att man skulle göra ett bättre jobb än de politiker man ser på tv och i tidningarna, men mer än en tanke har det aldrig varit. Först efter att jag flyttade till Åland 2011 så jag funderat lite mer, men har ändå inte gått från tanke till handling, det tar ju några år innan man kan bli finsk medborgare och sen även ansöka om hembygdsrätt och förra året först så fixade jag så att jag numera kan titulera mig som ålänning.


Plötsligt fick jag en fråga om jag var intresserad av att bli aktiv inom politiken i allmänhet och Liberalerna på Åland i synnerhet och efter lite funderande samt efterforskningar om de olika partierna som finns på Åland så beslutade jag mig för att det var dags att ta klivet från att sitta hemma och bara delge maken mina utmärkta åsikter till att delge världen, eller ja åtminstone Åland.
Så nu i höst ställer jag upp som lagtingskandidat för Liberalerna på Åland.

På den här sidan kan du läsa om vad jag tycker och tänker, samt vad jag vill jobba för om jag skulle bli invald.
Du är varmt välkommen att kommentera och diskutera. Har du en hjärtefråga du anser borde tas upp eller som du vill veta min åsikt om så får du gärna kontakta mig.