Så vems flicka är jag egentligen?

Ovan är en fråga jag aldrig fick innan jag flyttade till Åland.
Efter flytten har jag däremot fått den flera gånger. Så här kommer svaret: Sten och Margarethas dotter, det är jag det.
Inte för att det svaret säger er så mycket med tanke på att jag är född och uppvuxen i Vadstena som ligger i Östergötland, vid Vätterns östra strand.
Enligt släkthistorien så ska det finnas en åländsk anmoder någonstans bakåt i tiden, men hittills har vi inte hittat någon, ryktet sa att det rörde sig om någon troligen från Föglö. Min mor släktforskade en sväng och jag kan nu inte på rak arm minnas exakt hur långt bakåt hon kom men jag tror vi var på 17-1800 tal i alla fall och ingen ålänning har ännu dykt upp så det kan vara en ren skröna.

Okej ha tålamod, det här kan bli lite långt men jag är ju ingen ungdom längre så vill ni veta vem jag är så tar det en stund.
Jag kommer alltså från Vadstena, en liten turiststad med långa anor med bland annat ett slott, några kloster, skandaler så som Vadstenabullret (Gustaf Vasas dotter Cecilia påträffades i sängkammaren med en friesisk adelsmans som hade hosorna nere, skandalen var ett faktum) och vad som sägs vara Sveriges första inomhustoalett i Mårten Skinnares hus. Staden i sig är inte stor med 5764 innevånare (2018) och i hela kommunen bor cirka 7500 personer. Det är en stad som liknar Mariehamn i mångt och mycket, rätt död på vintern men livar upp från påsk fram till september/oktober på grund av mängden turister som besöker staden, man brukar uppskatta antalet till cirka 300 000 turister/år.
Jag har gått guideutbildningar och haft äran att guida runt folk på exempelvis Vadstena slott, även om det kunde kännas lite olustigt ibland när man gått runt och släckt överallt för att sen gå ut och se tillbaka upp på slottet som återigen hade tända lampor.

Jag har förutom lokal guideutbildning i Vadstena även gått en 2-årig turismutbildning på Lunnevads Folkhögskola, den utbildningen tillsammans med studier på Komvux gjorde att jag kan tillgodoräkna mig ett fullständigt gymnasiebetyg då jag valde att hoppa av den gymnasieutbildning jag kom in på direkt efter grundskolan, detta dels på grund av skoltrötthet och dels att utbildningen inte passade mig.
Jag gick nyligen också en kurs på lokala Folkhögskolan här på Åland, Naturturism, en kurs jag fick via AMS då jag var arbetslös under höst/vår 2015-2016. Rolig och intressant kurs på många vis, även om jag valde att stå på stranden de dagar som resterande kurskamrater var ute på isarna då min respekt för isar är allt för stor.

Jag har alltså ingen högskole- eller universitetsutbildning. Största anledningen till detta är att jag aldrig riktigt bestämt mig vad jag vill bli när jag blir stor och jag har aldrig lockats att studera bara för att få några extra rader på mitt CV.

Så vad säger mitt CV om mig egentligen?
I unga år hoppade jag runt på olika tillfälliga jobb, man tog helt enkelt de jobb man blev erbjuden och jag var sällan arbetslös mer än någon/några veckor. Jag städade på SAAB och hos kommunen, jag jobbade i olika matbutiker, under tiden jag studerade turism så jobbade jag på SJs telefonbokning, sen sommarjobb på Göta Kanalbolaget och efter skolan så beslutade jag mig för att prova på att åka iväg som au-pair. Så en kort vända till USA samt ett år i Tokyo blev det.

Efter Tokyo så kändes Vadstena med omnejd väldigt litet så jag flyttade till Stockholm, först hoppade jag runt på olika ställen så som reception, telefonist och kundtjänst.
En vän tyckte att jag skulle passa så sökte jag sen, och fick, jobbet som mottagarexpeditör på SOS Alarm i Stockholm, dvs svara på 112. För första gången kände jag att här passar jag verkligen och här kan jag göra en skillnad. Jag älskade jobbet och kollegorna, tyvärr gick företaget igenom en hel del omorganisationer så till slut valde jag att söka mig vidare. Valet blev att hålla mig inom samma bransch, denna gång som KC-operatör på Länskommunikationscentralen hos Polisen i Stockholm. Fortfarande svara på 112 men för Polisens räkning. Jag hade nog fortfarande varit kvar inom Polisen idag om det inte vore för den där ”tjejkvällen” hos kompisen som hade flyttat till Åland.

Jag träffade alltså en karl på Åland på den där ”tjejkvällen”, han är numera min make. Efter att vi träffades så åkte jag fram och tillbaka till Åland under varenda ledighet jag hade, tack vare treskift så var det en hel del ledigheter. När diskussionen uppkom om var vi ville slå ned våra gemensamma bopålar så diskuterade vi faktiskt aldrig något alternativ, jag skulle helt enkelt flytta till Åland. 10 år i Stockholm var nog för mig och jag längtade tillbaka till det man hade under uppväxten, man känner sina grannar, hetsen/stressen är mindre och man är inte en osynlig del i den stora massan människor.

I mars 2011 gick flyttlasset och jag hade den extrema turen att i maj samma år fick jag vikariat på Landskapsalarmcentralen. Först var jag alarmoperatör, sen fick jag projekttjänst för att hjälpa till med dåvarande alarmprogram och jag hamnade sedan även som tillförordnad Alarmmästare under några år, men då jag aldrig fick en fast tjänst så försvann mitt jobb den dagen LR avtalade med Mariehamns stad angående att MRV skulle tillsätta tjänsten som Alarmmästare.

För första gången var jag arbetslös på Åland och som jag skrev ovan så gick jag då en kurs, Naturturism, på Folkhögskolan. Jag hade dock turen att få nytt jobb, så pass att jag missade avslutningsdagen med på grund av att jag skulle jobba, betyget fick komma på posten istället. Jag gjorde en repris på vad jag gjort innan, resesäljare, denna gång på Eckerö Linjens resebyrå i Mariehamn. Då det var ett moderskapsvikariat så skaffade jag mig efter 2 år ett nytt jobb, denna gång på Läderbiten. Jag hade aldrig jobbat i en kläd och skobutik innan, men det var riktigt roligt även om mina fötter klagade stort första tiden då man inte var van att stå/gå 8h i sträck. I april i år fick jag chansen att återkomma till Alarmcentralen, först som vikarie men sedan 1 oktober nu har jag en fast tjänst.

Så mitt CV säger kanske att jag gillar att hjälpa, jag gillar att vara den som människor vänder sig till oavsett om det gäller att boka en resa, köpa skor eller i en nödsituation.

Det som kanske inte framkommer i mitt CV är följande:
Jag har genom åren lärt mig att skaffa mig en helhetsbild för att så snabbt som möjligt fatta de beslut som behövs, det är sällan den som skriker högst är den som snabbast behöver hjälp.
Jag har lärt mig att det måste finnas ett praktiskt beslutsstöd oavsett bransch och att man aldrig får till ett lyckat stöd om man inte har med de som ska använda stödet i utredningen. Skrivbordsprodukter fungerar sällan i praktiken.
Att uppfinna hjulet på nytt, gång på gång, gagnar sällan eller aldrig samhället.
Att lära sig att hitta fakta och information är en av de största tillgångar jag har (maken googlar inte, han frågar mig) och jag yttrar mig ytterst sällan om saker förrän jag läst på ordentligt.
Ringer ett ledset barn 112 så har jag ett tålamod som är evighetslångt, däremot har jag inget tålamod när det kommer till folk i beslutspositioner som hellre lyssnar sin egna stämma än att se till att det som faktiskt sägs har en bas i verkligheten.
Jag älskar att jobba som operatör inom 112, även om jag valt det yrket inom branschen som sällan eller aldrig får beröm i efterhand. Jag vet däremot att jag är den första länken i en kedja och utan en operatör som svarar på nödsamtalet så faller hela kedjan. Jag är en kugge i ett stort maskineri, där varje del behövs även om man inte syns.

Jag väljer att ställa upp till Lagtinget, inte för att jag vill synas och höras eller ge massa tomma vallöften.
Jag ställer upp för att jag brinner för att hjälpa och ställa tillrätta.
Jag vill se ett Åland där maskineriet är väloljat och varje kugge vet att den är betydelsefull. Där beslut fattas på basen av lagar, förordningar och beslutsstöd som är uppdaterade, lagenliga och fungerar i praktiken.
Jag vill jobba för ett Åland där förnuftiga och genomtänkta beslut fattas för Ålands bästa, för våra medmänniskors bästa och för en bättre framtid.

Vem ska hjälpa?

Många äldre vill bo hemma så länge som möjligt och många klarar det alldeles utmärkt på egen hand, utan hjälp av hemtjänst. Men vem kommer och hjälper till om man inte har hemtjänst eller trygghetslarm?

Vad händer den dagen då de råkar hamna på golvet utan att göra sig illa men inte kan klara av att ta sig upp på egen hand? Enligt statistiken så kommer var 3:e person över 65 år som bor i eget boende råka ut för ett fall, vanligast är även att det händer just i hemmet.

Idag finns det några enstaka kommuner på Åland som kan erbjuda lyfthjälp till sina innevånare utan några andra krav än att personen som behöver hjälp befinner sig i aktuell kommun. Vissa andra kommuner erbjuder lyfthjälp till de som redan är klienter inom hemtjänsten. Sen har vi majoriteten av alla kommuner som inte erbjuder någon sådan hjälp alls till sina innevånare.
Kommer dessa innevånare då att bli kvar på golvet på grund av att de befinner sig i någon av de två senare kommunerna? Självklart inte, de får nog hjälp och dessutom så slipper kommunen betala notan samt slippa ha en beredskap för sina innevånare. De flesta kommuner verkar ignorera att befolkningen blir allt äldre och att man gärna vill klara sig själva i vardagen in i det längsta, oftast skaffas inte trygghetslarm förrän man fallit den där första gången och inte klarar sig upp.

Det händer fallolyckor i stort sett varje dag på Åland, vissa med skador till följd och då skickas självklart en ambulans för vård och transport till sjukhuset, men vems är ansvaret att se till att hjälpa dessa människor upp om de inte skadat sig? Enligt lag är det kommunen som ansvarar för att den sociala servicen fungerar och att deras innevånare får den hjälp i hemmet som behövs. Vi har 16 kommuner på Åland idag och det finns just nu 6 olika varianter av lyfthjälp i olika kommuner, sen har vi 7 kommuner som inte har någon lyfthjälp alls i kommunal regi.
Tänk om alla här på Åland skulle få samma hjälp oberoende om vilken sida av en kommungräns man råkar bo på.