Att bli äldre är nog inte en dans på rosor.
Många ser fram emot pensionering, för då minsann ska man hinna med allt man aldrig hunnit med innan, träffa vänner, gå på teater, föreningsverksamheter med mera.
Har man bil och/eller har turen att kroppen fungerar någorlunda efter slitsamma yrkesår så är man tacksam.
Men för de som inte har bil, de som kanske inte längre borde köra bil eller de som inte riktigt har den fysiska orken så är det inte lika enkelt att ha ett aktivt liv som pensionär. För hur ska man kunna ta sig dit och hem?
Färdtjänst skulle man ju kunna tro ska vara till stor hjälp för de som har svårt att ta sig runt på egen hand. Men efter att ha tittat på hur några av våra åländska kommuner reglerar just färdtjänst så är det nog enbart till för att en person ska kunna handla mat på sin höjd.
Enligt socialvårdslagen så beviljar exempelvis Mariehamn 96 enkelresor/år, det blir alltså 8 enkelresor/månad eller 4 tur&retur/månad.
Man kan resa inom Mariehamns kommun men även till flygfältet, Varuboden i Jomala, Maxinge och Kantarellen. Du kan inte använda biljetterna för resor till sjukvårdsbesök, då dessa ska istället ska ersättas av FPA.
Så man har alltså 1 tur & returresa i veckan stort sett, behöver man handla mat själv och inte klarar av att bära kassar längre sträckor så lär ju färdtjänstresorna gå åt till detta. Har man ”tur” att få hjälp med matinköp så kan man alltså ha 4 aktiviteter/månad som gör att man kan ta sig hemifrån.
Men dessa kanske kan ta vanliga bussen kanske några tycker, men nej, klarar man av att åka vanliga kollektivtrafiken så blir man inte beviljad färdtjänst enligt de kriterier som Mariehamn stad har (och de flesta kommuner på Åland verkar köra exakt samma kriterier enligt deras hemsidor)
Så blir man äldre utan möjlighet att gå till en busshållplats eller inte köra en bil så är man helt utelämnad till att ta taxi alternativt att nära och kära får agera chaufför. Vi vet ju också att ekonomin inte alltid är strålande när man ska leva på pension och därmed är flera taxiresor i månaden inte ett alternativ för alla.
När Åland ändå är så litet till arealen så borde vi ha en utvecklad kollektivtrafik och definitivt en utvecklad Närtrafik.
Närtrafik finns i många svenska kommuner, ibland kallas det även för servicelinjer. Denna trafik körs med små bussar, med lågt golv i nivå med trottoaren samt utrymme för en rullstol. De kör inom ett bestämt område och kostar lika mycket som ordinarie busstrafik (Vissa kommuner har att man med seniorbusskort åker gratis, andra resenärer betalar alltid oavsett om de har vanligt busskort eller ej) Dessa bussar beställer man senast 1 h innan man vill åka, eller tidigast 2 veckor före.
Bussen hämtar sen antingen på en förutbestämd mötesplats (exempelvis matbutiken/biblioteket/sjukhuset) och kör antingen till en förutbestämd mötesplats, oftast i områden där det bor många äldre, alternativt så nära hemadressen som möjligt. I vissa kommuner krävs att man är beviljad färdtjänst för att bussen ska köra så nära hemadressen som möjligt annars gäller närmsta mötesplats.
Busschaufförerna har också som uppgift att hjälpa passagerare på och av bussen, samt se till att alla sitter på sitt säte innan färden fortsätter.
Vissa kommuner har att bor man utanför tätort och har längre än 1 km till närmaste hållplats för ordinarie linjetrafik så kan man även beställa Närtrafik. Antingen så åker man enbart till närmsta hållplats eller så kan man resa till närmsta tätort där service finns.
Närtrafiken kan också nyttjas när vanliga linjetrafiken inte går.
Med en utökad kollektivtrafik mellan Mariehamn och Godby, alla dagar i veckan, samt en Närtrafik som kompletterar i både tätorter samt för de som har långt till kollektivtrafiken så kan våra seniorer få leva fullt ut, samt klara av att bo kvar hemma längre.
Jenny Broman 